Forintelsen Turkiet helst vill glomma

Förintelsen Turkiet helst vill glömma

Efter massakrerna på armenier 1915 användes ordet “folkmord” första
gången på svenska. Men turkiska myndigheter förnekar än i dag att
något folkmord ägt rum.

DAGENS NYHETER
ESSAN DEN 9 MARS 2005

I år är det 90 år sedan folkmordet på armenier ägde rum. Mitt under
första världskriget organiserades vad de osmanska myndigheterna i
nuvarande Turkiet betecknade som en tillfällig förvisning av misstänkt
förrädiska icke-muslimska folkgrupper. Den urartade i allmän massaker
på kristna, oberoende av samfundstillhörighet.

I december 2004 beslutade EU att inleda förhandlingar med Turkiet om
medlemskap. Frankrike och Nederländerna krävde då att folkmordsfrågan
skulle tas upp i förhandlingarna. Bakgrunden är att Turkiet har under
alla år förnekat att det rört sig om ett folkmord. Generationer av
turkiska diplomater har lagt tid och energi på att ifrågasätta och
bemöta försök att seriöst diskutera händelserna. Det turkiska
historiska sällskapets president, Yusuf Halacoglu, har manat turkiska
historiker till ett än mer aggressivt bemötande av forskning om
folkmordet. Bara några dagar efter EU:s beslut upprepade han att inga
historiker har “hittat ett enda dokument eller någon källa som
omnämner folkmord”.

Sanningen är att bevisen för handlingarna är oändliga – men orden som
då användes var “utrotning”, “förintelse” och “brott mot
mänskligheten”, ordet folkmord uppfanns något senare.

Nyheterna om massakrerna publicerades omgående i världspressen och var
en ständig del av nyhetsflödet från mars 1915. Detta till skillnad mot
det nazistiska folkmordet under andra världskriget, då tyskarna under
lång tid kunde hemlighålla de värsta illdåden. I Turkiet fanns många
tyska militärer, diplomater och biståndsarbetare liksom amerikanska
missionärer och sjukvårdspersonal, för att inte tala om påvens
representanter.

Flyktingar av flera nationaliteter lyckades fly till ryska eller
brittiska områden och gav hårresande vittnesmål om ovanlig
brutalitet. Till att börja med handlade det om massakrer på armenier,
assyrier och kaldéer under den turkiska ockupationen av den
västiranska provinsen kring staden Urmia i början av 1915 och om
belägringen av civila armenier i staden Van i april 1915. Dessa
aktioner utfördes av osmanska soldater tillsammans med en del kurdiska
frivilliga förband.

Världsopinionen påverkades till den grad att England, Frankrike och
Ryssland gjorde ett gemensamt uttalande som publicerades den 24 maj
1915.

De förklarade att redan det som dittills kommit till omvärldens
kännedom kunde klassas som brott mot mänskligheten och civilisationen
och att “hela regeringen så väl som dess inblandade agenter skulle
hållas personligen ansvariga för dessa massakrer” och ställas inför
rätta.

Under sommaren 1915 strömmade ännu fler uppgifter ut till omvärlden,
samtidigt som överfallen mot kristna spred sig systematiskt över hela
östra Turkiet. Ett dåd som väckte osedvanliga reaktioner var mordet på
den armeniska, katolska ärkebiskopen i Mardin, Ignatius Maloyan, 11
juni 1915.

Han mördades samtidigt med flera hundra andra armenier, syrianer och
kaldéer efter att ha tvingats marschera i kedjor genom stadens
gator. För några år sedan helgonförklarades Maloyan av påven.

En del osmanska ämbetsmän protesterade mot dödandet av oskyldiga och
lojala undersåtar, men de högsta befattningshavarna flyttades till
andra poster medan oppositionella lägre tjänstemän omkom under
märkliga omständigheter. Efter första världskrigets slut ställdes
flera högre tjänstemän och politiker inför rätta av de allierade,
anklagade för att ha beordrat massakrerna eller deltagit i
dem. Somliga hann få sina straff och rättegångsprotokollen
publicerades då i turkiska tidningar. Den forne guvernören av
provinsen Diyarbakir, Reshid Bey, en ovanligt blodbesudlad person,
begick självmord efter att rättegången påbörjats. Flera hundra höga
ungturkpolitiker, regeringstjänstemän, polismästare och arméofficerare
arresterades och hölls länge i förvar i ett fångläger på Malta i
väntan på kommande rättegångar. Men i samband med en fredsuppgörelse
mellan de allierade och den nya republiken Turkiet frigavs de helt.

Rättegångarna som förberetts kom aldrig igång. Turkiet var angeläget
om att få dessa krigsförbrytare utlämnade, och de allierade gick med
på det för att etablera goda relationer med Kemal Atatürk, republikens
president.

Historisk forskning om folkmordet har hindrats av att den inte kunnat
använda källorna i de turkiska arkiven. Men det finns annat
material. En hel del framgår av rapporter från tyska, österrikiska och
amerikanska diplomater. Under och direkt efter kriget publicerades en
mängd vittnesbörd och sammanställningar av utländska missionärer,
lärare, läkare och sjuksköterskor som befann sig i området när
massakrerna ägde rum.

Svenskan Alma Johansson arbetade sedan många år i Mush vid ett tyskt
hem för föräldralösa armeniska barn. Hon lämnade uppgifter om hur alla
barnen begärts överlämnade till en hög officer och hur de sedan dödats
i en byggnad utanför staden. Hon lämnade vittnesmål till tyska och
amerikanska diplomater som publicerade uppgifterna, och gav sedan ut
sin berättelse på svenska.

Redan under kriget beställde det brittiska parlamentet en
sammanställning av dokument om massakrerna. Uppdraget utfördes av två
välkända historiker, Lord Bryce och Arnold Toynbee. De hämtade
materialet huvudsakligen från rapporter och brev skrivna av
amerikanska och brittiska missionärer. Efter att Hjalmar Branting läst
denna dokumentsamling använde han ordet “folkmord” i ett massmöte i
Stockholm 1917 till förmån för de kristna flyktingarna – veterligen
den första gången termen använts i svenska språket.

Även tyskarna publicerade en omfattande dokumentsamling. Den kände
orientalisten Johannes Lepsius, ledare för det tyska armeniska
förbundet, fick uppdraget att sammanställa diplomatiska källor om hur
Tyskland reagerade på massakrerna och fördrivningen av kristna. Det
uppenbara syftet var att i framtiden kunna hävda att turkarna ensamma
stod för brotten, och att tyskarna förgäves försökt stoppa, begränsa
eller mildra turkarnas operationer. En del av materialet har justerats
för att ta bort sådant som skulle ha visat tysk inblandning.

Dokumenten visar dock att den tyska regeringen visste att kampanjen
leddes av den ungturkiska regeringen, att anklagelserna om att de
kristna började ett väpnat uppror var överdribna, och att massakrerna
inte bara gällde armenier utan även syrianer, assyrier, kaldéer såväl
som katolska och protestantiska konvertiter.

Under senare år har en del av de vittnesmål som publicerades i samband
med kriget utgivits på nytt i svensk översättning. Dessa böcker är
främst sådana som behandlar situationen för syrianer assyrier och
kaldéer eftersom så många av dem numera lever i Sverige. Joseph Nacim
var en kaldéisk präst från Urfa. Hans bok är delvis en självbiografisk
berättelse om hur han flydde från massakrerna, bland annat ger den
unika inblickar i mordet på den kaldéiske ärkebiskopen av Siirt, Addai
Sher, som också var en berömd vetenskapsman, välkänd i dåtidens
Europa. Ärkebiskopen hade gömts av kurdiska vänner, men gömstället
upptäcktes och både han och hans beskyddare avrättades. Yonan Shahbaz,
en assyrisk-amerikansk baptistmissionär verksam bland assyrier i en
ort utanför Urmia i nordvästra Iran, vittnar om hur militären
tillsammans med kurder attackerade byar och städer och om hur främst
assyriska kristna flydde till de amerikanska och franska
missionsstationerna i staden Urmia. Turkisk militär gick in i den
franska missionen och grep präster och ledande assyrier som sedan
torterades och avrättades.

Till de märkligaste dokumenten från 1915 hör olika krönikor skrivna av
präster. Tre franska dominikanmunkar sattes i husarrest i ett katolskt
kloster i staden Mardin. Två av dem skrev långa och detaljerade
redogörelser över händelserna. Viktigast är den av Jacques Rhétoré,
känd expert i semitiska språk och som tillämpade sin vetenskapliga
exakthet i försök att beräkna befolkningsförluster. Syriansk-ortodoxa
överlevande har sammanställt muntliga historier om de olika drabbade
byarna. Tillsammans ger dessa verk en heltäckande bild av vad som
hände i varje stad och större by med kristen befolkning i provinsen
Diyarbakir, Turkiets Killing fields.

De kristna befolkningsförluster som anges av personer på platsen var
höga. Diyarbakirs provinsguvernör Reshid Bey uppgav för regeringen att
120.000 kristna hade deporterats från provinsen fram till september
1915. Rhétoré anger de totala kristna förlusterna fram till slutet av
1916 för provinsen Diyarbakir provins till 144.000, medan en brittisk
utredare 1919 uppgav att befolkningsförlusten uppgick till 157.000.

Men om allt detta vet dagens turkiska medborgare i stort sett inget,
inte ens de fåtaliga kvarvarande kristna har tillgång till
fakta. Händelserna omnämns inte i skolböckerna och de turkiska
yrkeshistorikerna har prioriterat andra forskningsuppgifter. På sin
höjd vet vanliga turkar i de berörda områdena att armenier, syrier,
assyrier eller kaldéer bott där tidigare, men säger ofta att de inte
vet varför de kristna lämnade orten. De som har velat sätta sig in i
de kristnas situation hänvisas framförallt till det officiella
Turkiska historiska sällskapet, som inrättades av Atatürk. Sällskapet
bidrar till mörkläggningen och ifrågasättande av folkmordet med två
huvudargument. Det första går ut på att bagatellisera det som hände.
Sällskapets president påstår att endast 23.000 armenier dog under
kriget, och att den siffran bleknar i jämförelsen med den vida större
skadan på flera miljoner turkiska döda som föll offer för angrepp där
kristna deltog som frivilliga. Det andra argumentet går ut på att de
kristna själva, utan minsta anledning, skulle ha organiserat ett
väpnat uppror mot den osmanska staten och ha konspirerat med
fiendemakten. Följaktligen borde de behandlas som landsförrädare.

Inom Turkiet reses nu krav om att inrätta en kommission som skall
undersöka folkmordet. En kommission är en god tanke – bara det inte
blir i det turkiska historiska sällskapets regi. En internationell och
oberoende kommission har större förutsättningar att kunna föra en
seriös diskussion om vad som erbjuds i de turkiska arkiven. Först då
kan moderna turkar få en mindre ensidig

By David Gaunt [email protected], historiker vid Sodertorns hogskota
;a=388480