Folkmord fortigs 90 ar efterat

Söndagen den 24 april 2005

Publicerat 24 april 2005 05:30

Folkmord förtigs 90 år efteråt

I första världskrigets skugga inledde den turkiska regeringen
ett blodbad där fler än 1,2 miljoner armenier
dödades. Först för 20 år sedan erkände FN att ett
folkmord ägt rum, vilket Sverige fortfarande inte gjort, och i
Turkiet leder användning av begreppet folkmord till fängelse.
Natten mellan den 24 och 25 april 1915 arresteras 600 kända
personligheter i Istanbul: läkare, jurister,
parlamentsledamöter, journalister, lärare, författare,
affärsmän och präster. På order av den turkiska regeringen
förs de i största hemlighet till östra Anatolien, där de
avrättas. Gemensamt för dem är deras etniska och
religiösa tillhörighet – de är alla kristna armenier. Ett
par dagar tidigare har Tysklands konsul i Aleppo på gränsen till
Syrien, Walther Rössler, telegraferat till den tyske
ambassadören i Turkiet, friherre von Wangenheim: ‘I Maraç och
Zeitun och i alla byar i området har den armeniska befolkningen
deporterats. Män och kvinnor skiljs åt. Såväl jag som min
amerikanske kollega måtte be att åtgärder vidtas för att
stoppa detta förfarande.’ Den 26 april anländer ytterligare ett
telegram till von Wangenheim, från konsul Scheubner i Erzurum i
östra Anatolien: ‘Från Van /…/ som har en armenisk befolkning
på 20000 själar /…/ har jag fått veta att stadens armeniska
ledare avrättats och att den armeniska stadsdelen är omringad av
turkiska trupper. 250 armeniska hus har redan förstörts. Även
här i Erzerum befarar den mycket oroliga armeniska befolkningen en
massaker’. Von Wangenheim vidarebefordrar nyheterna till
utrikesdepartementet i Berlin och till rikskanslern Bettmann Hollweg
och berättar samtidigt att den officiella orsaken till
deportationen av de intellektuella skulle vara att de förberett en
statskupp; nu cirkulerar rykten om förestående ‘massakrer på
kristna’. Likaså ber han om anvisningar för hur han ska
agera. Men i Berlin tiger man. Vid denna tidpunkt befinner sig
Tyskland i krig mot Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Sedan
november 1914 befinner sig även Turkiet i krig på tysk sida.
Den 29 april meddelar inrikesministern Talt Pascha den tyska
ambassaden att ‘osmansk politik’ ska prägla utvecklingen i
Turkiet. För de armeniska befolkningsgrupperna ute i landet är
detta ingen nyhet. Sedan årtionden tillbaka har deras existens
präglats av trakasserier och förödmjukelser, förlust av
arbete, överfall, mord, deportationer etcetera. De är ännu
traumatiserade av massakern 1895-96 då 100000 armenier dödades
på befallning av sultan Abdülhamid II, och av andra massakrer
åren därefter då över 50000 armenier dödades. Den 27
maj kommer en officiell order från Talt Pascha att den armeniska
befolkningen, 1850000 invånare, ska deporteras och deras egendom
beslagtas. Den officiella förklaringen är att man vill
förhindra förräderi, revolter och hjälp till fienden. Den
17 juni rapporterar von Wangenheim till Hollweg att Talt Pascha
bekräftat att ‘den turkiska regeringen använder världskriget
för att göra rent hus med sin inre fiende utan att bli störd
av diplomatiska interventioner från utlandet’. Den 7 juli får
den tyske rikskanslern motta ännu ett budskap från sin
ambassadör: ‘De förhållanden som äger rum under
deportationerna visar att den turkiska regeringens avsikt är att
förinta den armeniska rasen’. Utöver konsuler från olika
stater, främst Tyskland och USA, berättar resenärer om vad
som tilldrar sig i landet, till exempel teologen och forskaren
Johannes Lepsius, sjukskötaren och fotografen Armin T Wegner, som
trotsar fotografiförbudet och med fara för sitt liv dokumenterar
folkmordet, samt fredskämpen, Orientexperten och författaren
Heinrich Vierbücher, samtliga från Tyskland. Deras skildringar
av hur armeniska män, kvinnor och barn avlivas saknar motstycke.
Den 8-10 juni 1915 nås en kulmen då tusentals armenier huggs i
bitar innan de slängs ned i Kemachklyftans djup. Men även
större delen av de tiotusental vilka överlever
avrättningsorgierna dör i de ändlösa leden av deporterade
som utan mat och dryck, under hugg och slag genomkorsar landet i
dödsmarscherna med koncentrationsläger i Syriens öknar som
mål. I floden Eufrat färgas vattnet rött och lik och likdelar
driver förbi. Den 31 augusti 1915 bekräftar Talt Pascha i ett
samtal med den tyske ambassadören: ‘den armeniska frågan
existerar inte längre’. 1916 är folkmordet på armenierna
fullbordat. Enligt trovärdiga historiker och ögonvittnen
dödades fler än 1,2 miljoner, troligen 1,5
miljoner. 100000-200000 har lyckats fly till andra
länder. Ungefär 100000 finns kvar i området – tusentals unga
kvinnor som sålts till harem, tusentals barn som förlorat sina
föräldrar och växer upp på barnhem utan att någonsin
få kännedom om sin rätta härkomst. Islamiseringen av dem
är fullständig. Likaså har tusentals armenier i sista minuten
konverterat till islam för att rädda liv och egendom. Den 7
oktober 1915 äger en presskonferens rum i Berlin med
företrädare från regeringen. Där beordras journalister att
inte blanda sig i Turkiets inre angelägenheter och att inte riskera
vänskapen med Turkiet. Den 23 december kallar utrikesdepartementet
åter till en presskonferens: ‘Vad beträffar den armeniska
frågan uppmanar vi er att tiga’. Det är nu 90 år sedan
folkmordet på armenierna. Än tiger det officiella Turkiet. Än
tiger det officiella Tyskland. Först 1985 godkände en majoritet
i FN:s underkommission för skydd av minoriteter begreppet
folkmord. I EU däremot röstade Tyskland emot detta begrepp
1985. Sedan dess har endast ett fåtal länder officiellt
förklarat att ett folkmord ägde rum 1915. För
eftervärlden uppstår frågan om vad som förorsakade detta
folkmord, eller rättare sagt: vilket var turkarnas problem? En
annan fråga gäller de dåtida reaktionerna på skeendena
1915. Viktigt är också att ta reda på varför
eftervärlden tigit så länge och varför en debatt uppstod
kring begreppet folkmord. Det råder inget tvivel om att den
administrativt organiserade och byråkratiskt genomförda
utrotningen av armenierna kom att bli en generalrepetition inför
naziregimens utrotningspolitik. Den 22 augusti 1939 förklarade
Hitler för dödsskvadronernas kommendanter inom SS att det
förestående kriget skulle skilja sig från tidigare förda
krig genom den ‘skoningslösa utrotningen av fienden – män,
kvinnor och barn’. Ty, löd hans argument: ‘Vem talar idag om
förintelsen av armenierna?’ Att Hitler hade rätt, att hans
profetia äger giltighet än i dag är en skam för
eftervärldens politiker. Hur avgörande det är att hålla
isär begrepp visar orsaksforskningen kring folkmordet. Det var
armeniernas turkiska mördare och de tyska medskyldiga som först
ändrade innebörden av formuleringen ‘den armeniska frågan’ i
destruktiv riktning. Då den så kallade armeniska frågan togs
upp till behandling på den internationella Berlinkongressen 1878
handlade det om ett turkiskt löfte att genomföra reformer i
syfte att minska diskrimineringen av armenierna och ge dem fler
medborgerliga rättigheter. Men likt ‘den judiska frågan’ i det
senare Nazityskland förvandlade turkar och tyskar ‘den armeniska
frågan’ till ett begrepp som förvrider sanningen. Det
förmedlar intrycket att armenier – och senare judar – skulle
utgöra ett problem som måste lösas. I stället var det
turkarna respektive nazityskarna som var problemet. Turkiets problem
var det osmanska imperiets sönderfall. Nederlagen kompenserade
Turkiet med en panislamisk politik med följden att de redan
diskriminerade armenierna, trots sina stora insatser för riket,
utsattes för ökat förtryck. De utpekades som syndabockar
för rikets nedgång av de regerande ‘ungturkarna’, vilkas
ideologi utmärktes av en extrem turkisk nationalism: turkismen, med
dess krav på total religiös och etnisk homogenitet. Beslutet att
utrota armenierna gjordes under förevändningen att de planerade
landsförrädiska sammansvärjningar, en argumentation som är
påfallande lik de antisemitiska, nationalsocialistiska och
högerextremistiska beskyllningarna mot judarna. Redan den 24 maj
1915 reagerade Storbritannien och Frankrike mot skeendena i Turkiet
med deklarationen att bestraffningen av turkarna nu var ett av deras
krigsmål. Likaså erbjöd den amerikanske ambassadören i
Turkiet, Henry Morgenthau, den tyska regeringen att skeppa över
armenierna till USA, men erbjudandet förbigicks med tystnad av
Berlin. I de allierades krigspropaganda anklagades de tyska
konsulerna och ambassaden i Turkiet för att driva på
deportationerna och avrättningarna. Men detta stämmer inte med
verkligheten. Medan Berlin teg och förde befolkningen bakom ljuset
med en starkt censurerad press och sålunda lät utrotningen
fortgå, krävde representanterna i Turkiet en intervention av
regeringen i Berlin; tillsammans med turkiska tjänstemän i
provinserna tog de också initiativ till räddningsaktioner av
tusentals armenier. En av de mest aktiva var konsul Rössler, som
dock smutskastades i den brittiska propagandan. Hela korrespondensen
mellan konsulerna, tyske ambassadören, Berlin och turkiska
politiker är dokumenterad i Johannes Lepsius digra verk
‘Deutschland und Armenien 1914-1918’ (1919). Sammanställningen, som
gjordes på uppdrag av det tyska utrikesdepartementet, anses vara
den kanske viktigaste boken om folkmordet på armenierna. Men det
dröjde till 1986 innan en nyutgåva blev aktuell. Alltsedan
första världskrigets slut har folkmordet på armenierna
förnekats. Visserligen inledde segermakterna med turkiskt
bistånd 28 processer (1919-21) mot de ansvariga. Men
rättegångarna var misslyckade, konstaterar den turkiske
historikern Taner Akcam som givit ut processdokumenten i ‘Armenien und
der Völkermord’ (2004). De flesta anklagade var gamla vänner
till Turkiets nye ledare Kemal Atatürk som intervenerade för att
fria dem. Endast tre dödsdomar verkställdes och under 20-talet,
berättar Akcam, hyllades de ansvariga för folkmordet som
nationalhjältar och ‘belönades’ med höga poster. Dessutom
hotade Atatürk att avrätta samtliga engelska krigsfångar om
bestraffningarna fortsatte för det som han kallade ‘meningslösa
beskyllningar’. Ty enligt den turkiska historieskrivningen var
armenierna medskyldiga; de hade provocerat de turkiska makthavarna
till ‘hårda tag’. De misslyckade rättegångarna, oenighet
mellan segermakterna och den ‘bolsjevikiska faran’ var de faktorer som
fick omvärlden att acceptera den officiella turkiska versionen; det
var inte i stormakternas intresse att landet försvagades. Först
genom bearbetandet av naziregimens krigsförbrytelser och
Förintelsen vändes uppmärksamheten åter mot Armenien.
Trots den något större uppmärksamheten under de senaste 20
åren är folkmordet i Armenien ännu ett tabubelagt tema. Så
sent som 2001 försökte både Turkiet och Tyskland intervenera
mot Frankrikes beslut att kalla händelserna ett folkmord. Ett par
år tidigare tvekade senaten i USA att erkänna folkmordet på
grund av ‘betydande nationella intressen’. Turkiet hade hotat att
stänga en amerikansk militärbas. I Tyskland har den armeniska
församlingen (sedan år 2000) vänt sig till regeringen med en
bön om en tysk intervention för att få Turkiet att erkänna
folkmordet – men förgäves. Nu ska Förbundsdagen för
första gången erinra om Armenien 1915 under en minnesstund idag
den 24 april. Men begreppet folkmord kommer inte att användas, utan
det ersätts av andra formuleringar i stil med ‘deportationer vilka
armenierna föll offer för’. Inför meddelandet om
minnesstunden infann sig en delegation turkiska parlamentsledamöter
i Berlin för att försöka övertala sina tyska kollegor att
ställa in minnesstunden. I Turkiet finns idag modiga historiker
och journalister som kräver att Armenien 1915 tas upp till
diskussion. I turkiska historieböcker förtigs det som
hände. Då den kände romanförfattaren Orhan Pamuk skrev om
1915 i sin nya roman ‘Snö’ bestraffades han inte men han har
utsatts för förföljelse och hans böcker har bränts.
Inte heller förbjöds Atom Egoyans film ‘Ararat’ men den turkiske
distributören valde att inte visa den av rädsla för
upplopp. Däremot bestraffas de som använder begreppet folkmord
med fängelse. I dagarna bekräftade utrikesminister Gül att
man avsåg att tala med regeringarna i USA och Frankrike för att
få dem att stryka begreppet igen. Samtidigt förkunnade
ministerpresident Erdogan att ‘i Turkiets historia finns inget kapitel
att skämmas över, att förtränga, att glömma eller
släta över’.

LISBETH LINDEBORG

Artikelns webbadress:

Allt material på SvD.se skyddas av lagen om upphovsrätt.

statsvetare, bosatt i Marburg, Tyskland