Förintelsen Turkiet helst vill glömma
Efter massakrerna pĂ„ armenier 1915 anvĂ€ndes ordet “folkmord” första
gÄngen pÄ svenska. Men turkiska myndigheter förnekar Àn i dag att
nÄgot folkmord Àgt rum.
DAGENS NYHETER
ESSAN DEN 9 MARS 2005
I Är Àr det 90 Är sedan folkmordet pÄ armenier Àgde rum. Mitt under
första vÀrldskriget organiserades vad de osmanska myndigheterna i
nuvarande Turkiet betecknade som en tillfÀllig förvisning av misstÀnkt
förrÀdiska icke-muslimska folkgrupper. Den urartade i allmÀn massaker
pÄ kristna, oberoende av samfundstillhörighet.
I december 2004 beslutade EU att inleda förhandlingar med Turkiet om
medlemskap. Frankrike och NederlÀnderna krÀvde dÄ att folkmordsfrÄgan
skulle tas upp i förhandlingarna. Bakgrunden Àr att Turkiet har under
alla Är förnekat att det rört sig om ett folkmord. Generationer av
turkiska diplomater har lagt tid och energi pÄ att ifrÄgasÀtta och
bemöta försök att seriöst diskutera hÀndelserna. Det turkiska
historiska sÀllskapets president, Yusuf Halacoglu, har manat turkiska
historiker till ett Àn mer aggressivt bemötande av forskning om
folkmordet. Bara nÄgra dagar efter EU:s beslut upprepade han att inga
historiker har “hittat ett enda dokument eller nĂ„gon kĂ€lla som
omnĂ€mner folkmord”.
Sanningen Ă€r att bevisen för handlingarna Ă€r oĂ€ndliga – men orden som
dĂ„ anvĂ€ndes var “utrotning”, “förintelse” och “brott mot
mĂ€nskligheten”, ordet folkmord uppfanns nĂ„got senare.
Nyheterna om massakrerna publicerades omgÄende i vÀrldspressen och var
en stÀndig del av nyhetsflödet frÄn mars 1915. Detta till skillnad mot
det nazistiska folkmordet under andra vÀrldskriget, dÄ tyskarna under
lÄng tid kunde hemlighÄlla de vÀrsta illdÄden. I Turkiet fanns mÄnga
tyska militÀrer, diplomater och bistÄndsarbetare liksom amerikanska
missionÀrer och sjukvÄrdspersonal, för att inte tala om pÄvens
representanter.
Flyktingar av flera nationaliteter lyckades fly till ryska eller
brittiska omrÄden och gav hÄrresande vittnesmÄl om ovanlig
brutalitet. Till att börja med handlade det om massakrer pÄ armenier,
assyrier och kaldéer under den turkiska ockupationen av den
vÀstiranska provinsen kring staden Urmia i början av 1915 och om
belÀgringen av civila armenier i staden Van i april 1915. Dessa
aktioner utfördes av osmanska soldater tillsammans med en del kurdiska
frivilliga förband.
VÀrldsopinionen pÄverkades till den grad att England, Frankrike och
Ryssland gjorde ett gemensamt uttalande som publicerades den 24 maj
1915.
De förklarade att redan det som dittills kommit till omvÀrldens
kÀnnedom kunde klassas som brott mot mÀnskligheten och civilisationen
och att “hela regeringen sĂ„ vĂ€l som dess inblandade agenter skulle
hĂ„llas personligen ansvariga för dessa massakrer” och stĂ€llas inför
rÀtta.
Under sommaren 1915 strömmade Ànnu fler uppgifter ut till omvÀrlden,
samtidigt som överfallen mot kristna spred sig systematiskt över hela
östra Turkiet. Ett dÄd som vÀckte osedvanliga reaktioner var mordet pÄ
den armeniska, katolska Àrkebiskopen i Mardin, Ignatius Maloyan, 11
juni 1915.
Han mördades samtidigt med flera hundra andra armenier, syrianer och
kaldéer efter att ha tvingats marschera i kedjor genom stadens
gator. För nÄgra Är sedan helgonförklarades Maloyan av pÄven.
En del osmanska ÀmbetsmÀn protesterade mot dödandet av oskyldiga och
lojala undersÄtar, men de högsta befattningshavarna flyttades till
andra poster medan oppositionella lÀgre tjÀnstemÀn omkom under
mÀrkliga omstÀndigheter. Efter första vÀrldskrigets slut stÀlldes
flera högre tjÀnstemÀn och politiker inför rÀtta av de allierade,
anklagade för att ha beordrat massakrerna eller deltagit i
dem. Somliga hann fÄ sina straff och rÀttegÄngsprotokollen
publicerades dÄ i turkiska tidningar. Den forne guvernören av
provinsen Diyarbakir, Reshid Bey, en ovanligt blodbesudlad person,
begick sjÀlvmord efter att rÀttegÄngen pÄbörjats. Flera hundra höga
ungturkpolitiker, regeringstjÀnstemÀn, polismÀstare och arméofficerare
arresterades och hölls lÀnge i förvar i ett fÄnglÀger pÄ Malta i
vÀntan pÄ kommande rÀttegÄngar. Men i samband med en fredsuppgörelse
mellan de allierade och den nya republiken Turkiet frigavs de helt.
RÀttegÄngarna som förberetts kom aldrig igÄng. Turkiet var angelÀget
om att fÄ dessa krigsförbrytare utlÀmnade, och de allierade gick med
pĂ„ det för att etablera goda relationer med Kemal AtatĂŒrk, republikens
president.
Historisk forskning om folkmordet har hindrats av att den inte kunnat
anvÀnda kÀllorna i de turkiska arkiven. Men det finns annat
material. En hel del framgÄr av rapporter frÄn tyska, österrikiska och
amerikanska diplomater. Under och direkt efter kriget publicerades en
mÀngd vittnesbörd och sammanstÀllningar av utlÀndska missionÀrer,
lÀrare, lÀkare och sjuksköterskor som befann sig i omrÄdet nÀr
massakrerna Àgde rum.
Svenskan Alma Johansson arbetade sedan mÄnga Är i Mush vid ett tyskt
hem för förÀldralösa armeniska barn. Hon lÀmnade uppgifter om hur alla
barnen begÀrts överlÀmnade till en hög officer och hur de sedan dödats
i en byggnad utanför staden. Hon lÀmnade vittnesmÄl till tyska och
amerikanska diplomater som publicerade uppgifterna, och gav sedan ut
sin berÀttelse pÄ svenska.
Redan under kriget bestÀllde det brittiska parlamentet en
sammanstÀllning av dokument om massakrerna. Uppdraget utfördes av tvÄ
vÀlkÀnda historiker, Lord Bryce och Arnold Toynbee. De hÀmtade
materialet huvudsakligen frÄn rapporter och brev skrivna av
amerikanska och brittiska missionÀrer. Efter att Hjalmar Branting lÀst
denna dokumentsamling anvĂ€nde han ordet “folkmord” i ett massmöte i
Stockholm 1917 till förmĂ„n för de kristna flyktingarna – veterligen
den första gÄngen termen anvÀnts i svenska sprÄket.
Ăven tyskarna publicerade en omfattande dokumentsamling. Den kĂ€nde
orientalisten Johannes Lepsius, ledare för det tyska armeniska
förbundet, fick uppdraget att sammanstÀlla diplomatiska kÀllor om hur
Tyskland reagerade pÄ massakrerna och fördrivningen av kristna. Det
uppenbara syftet var att i framtiden kunna hÀvda att turkarna ensamma
stod för brotten, och att tyskarna förgÀves försökt stoppa, begrÀnsa
eller mildra turkarnas operationer. En del av materialet har justerats
för att ta bort sÄdant som skulle ha visat tysk inblandning.
Dokumenten visar dock att den tyska regeringen visste att kampanjen
leddes av den ungturkiska regeringen, att anklagelserna om att de
kristna började ett vÀpnat uppror var överdribna, och att massakrerna
inte bara gÀllde armenier utan Àven syrianer, assyrier, kaldéer sÄvÀl
som katolska och protestantiska konvertiter.
Under senare Är har en del av de vittnesmÄl som publicerades i samband
med kriget utgivits pÄ nytt i svensk översÀttning. Dessa böcker Àr
frÀmst sÄdana som behandlar situationen för syrianer assyrier och
kaldéer eftersom sÄ mÄnga av dem numera lever i Sverige. Joseph Nacim
var en kaldéisk prÀst frÄn Urfa. Hans bok Àr delvis en sjÀlvbiografisk
berÀttelse om hur han flydde frÄn massakrerna, bland annat ger den
unika inblickar i mordet pÄ den kaldéiske Àrkebiskopen av Siirt, Addai
Sher, som ocksÄ var en berömd vetenskapsman, vÀlkÀnd i dÄtidens
Europa. Ărkebiskopen hade gömts av kurdiska vĂ€nner, men gömstĂ€llet
upptÀcktes och bÄde han och hans beskyddare avrÀttades. Yonan Shahbaz,
en assyrisk-amerikansk baptistmissionÀr verksam bland assyrier i en
ort utanför Urmia i nordvÀstra Iran, vittnar om hur militÀren
tillsammans med kurder attackerade byar och stÀder och om hur frÀmst
assyriska kristna flydde till de amerikanska och franska
missionsstationerna i staden Urmia. Turkisk militÀr gick in i den
franska missionen och grep prÀster och ledande assyrier som sedan
torterades och avrÀttades.
Till de mÀrkligaste dokumenten frÄn 1915 hör olika krönikor skrivna av
prÀster. Tre franska dominikanmunkar sattes i husarrest i ett katolskt
kloster i staden Mardin. TvÄ av dem skrev lÄnga och detaljerade
redogörelser över hÀndelserna. Viktigast Àr den av Jacques Rhétoré,
kÀnd expert i semitiska sprÄk och som tillÀmpade sin vetenskapliga
exakthet i försök att berÀkna befolkningsförluster. Syriansk-ortodoxa
överlevande har sammanstÀllt muntliga historier om de olika drabbade
byarna. Tillsammans ger dessa verk en heltÀckande bild av vad som
hÀnde i varje stad och större by med kristen befolkning i provinsen
Diyarbakir, Turkiets Killing fields.
De kristna befolkningsförluster som anges av personer pÄ platsen var
höga. Diyarbakirs provinsguvernör Reshid Bey uppgav för regeringen att
120.000 kristna hade deporterats frÄn provinsen fram till september
1915. Rhétoré anger de totala kristna förlusterna fram till slutet av
1916 för provinsen Diyarbakir provins till 144.000, medan en brittisk
utredare 1919 uppgav att befolkningsförlusten uppgick till 157.000.
Men om allt detta vet dagens turkiska medborgare i stort sett inget,
inte ens de fÄtaliga kvarvarande kristna har tillgÄng till
fakta. HÀndelserna omnÀmns inte i skolböckerna och de turkiska
yrkeshistorikerna har prioriterat andra forskningsuppgifter. PĂ„ sin
höjd vet vanliga turkar i de berörda omrÄdena att armenier, syrier,
assyrier eller kaldéer bott dÀr tidigare, men sÀger ofta att de inte
vet varför de kristna lÀmnade orten. De som har velat sÀtta sig in i
de kristnas situation hÀnvisas framförallt till det officiella
Turkiska historiska sĂ€llskapet, som inrĂ€ttades av AtatĂŒrk. SĂ€llskapet
bidrar till mörklÀggningen och ifrÄgasÀttande av folkmordet med tvÄ
huvudargument. Det första gÄr ut pÄ att bagatellisera det som hÀnde.
SÀllskapets president pÄstÄr att endast 23.000 armenier dog under
kriget, och att den siffran bleknar i jÀmförelsen med den vida större
skadan pÄ flera miljoner turkiska döda som föll offer för angrepp dÀr
kristna deltog som frivilliga. Det andra argumentet gÄr ut pÄ att de
kristna sjÀlva, utan minsta anledning, skulle ha organiserat ett
vÀpnat uppror mot den osmanska staten och ha konspirerat med
fiendemakten. Följaktligen borde de behandlas som landsförrÀdare.
Inom Turkiet reses nu krav om att inrÀtta en kommission som skall
undersöka folkmordet. En kommission Ă€r en god tanke – bara det inte
blir i det turkiska historiska sÀllskapets regi. En internationell och
oberoende kommission har större förutsÀttningar att kunna föra en
seriös diskussion om vad som erbjuds i de turkiska arkiven. Först dÄ
kan moderna turkar fÄ en mindre ensidig
By David Gaunt [email protected], historiker vid Sodertorns hogskota
;a=388480
http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/0/jsp/print.jsp?&